Därför pratar vi inte om det
Publicerad 2010-12-17
Det behövs utrymmen där män känner sig trygga nog att dela med sig av sina minnen av att vara förövare, skriver Martin Halldin.
För sju år sedan, 2003, skrev jag en text med titeln "Jag är en potentiell våldtäktsman" som publicerades i ETC. Där argumenterade jag kraftfullt, utifrån ett i första hand strukturellt (och tämligen endimensionellt) perspektiv, för att synen på våldtäktsmannen inte överensstämde med verkligheten, och att det i själva verket är "vanliga killar som jag" som ska ses som potentiella förövare. Det gav upphov till en debatt som i sina bästa stunder var konstruktiv och i sina sämsta bara hätsk och skyttegravsaktig.
Diskussionen om manlighet och sexuella övergrepp behövde en sådan text då. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Idag behöver samtalet föras på ett annat sätt för att vara fruktbart.
I samma nummer av ETC skrev vi även att "alla kvinnor känner någon som har blivit utsatt för våldtäkt men inga män känner någon man som begått en våldtäkt". När jag följer #prataomdet på Twitter dyker samma resonemang upp med jämna mellanrum: Det finns ett ”skrämmande glapp” i att ” nästan alla kvinnor blivit utsatta och inga män tycker sig ha utsatt”. Ibland raljeras det till och med över frånvaron av män (ja några har delat med sig av sina erfarenheter, men en absolut majoritet är kvinnor, och ett försvinnande fåtal av männen har berättat om när de varit förövare).
Detta ger upphov till frågan om vilka som känner att de har ”rätt” att dela med sig av sin historia, samt hur stor svårigheten – vi kan kalla den skamtröskeln – är för de som rannsakar sig själva och inser att de kanske har utnyttjat någon sexuellt. Vilka vill berätta?
Att, som vissa gör, bara hävda att ”män” är tysta för att vi ”inte förstår vad vi gjort” tycker jag ger en förenklad och otillräcklig bild av problematiken som omger det här. Visst kan det handla om okunskap ibland. Men att män inte vill komma ut som eventuella förövare på ett öppet forum som Twitter kanske inte måste innebära att vi inte vill prata om vår identitet som ”män” eller vad vi utsatts/utsatt andra för. Det kanske snarare är en indikation på att vi ännu inte känner att vi kan göra det i ett tillräckligt tryggt sammanhang.
Vi är inte korkade, och jag tror att de flesta av oss faktiskt känner på oss när vi gjort någonting vi inte borde – även om det ibland kan ta åratal innan polletten trillar ner. Att gömma sig bakom ett strukturtänk som säger att ”vi inte förstår” är fegt och löser ingenting.
Så vad beror frånvaron av män på i det här samtalet?
Jag tror att det till stor del handlar om skammen.
Om jag ställer skamkänslorna från de sexuella situationer där jag varit den som utsatts för något, bredvid de jag känner när jag tänker på de situationer där jag kanske betett mig otillbörligt mot någon, så är de senare en avgrund i jämförelse. För den som utsatts finns medkänsla och bekräftelse att få i ett forum som detta, och det är fantastiskt. Men går det att känna sympati med en förövare? Och är det ens önskvärt?
Till detta kommer osäkerheten inför vem som kommer att ta del av bekännelserna och hur de kommer att användas. Föreställ dig en Metroartikel motsvarande den som publicerades den 17 december – men med de smaskiga citaten från personer som blivit utsatta för uppenbara övergrepp utbytta mot referat från män som bekänner att de förgripit sig på någon annan. Den tanken kan få vem som helst att hålla tyst – fast den kanske egentligen vill berätta.
Som medvetandehöjare för män spelar dock #prataomdet en ovärderlig roll. Jag tror verkligen att många av oss kan få en ökad förståelse för vad vårt sexuella beteende kan få för konsekvenser. Men det behövs något mer. Jag har sett att det planeras en så kallad tweetup för män som vill ”prata om det”. Det är ett bra initiativ. Jag hoppas även att nätverket som håller på att byggas upp kring #prataomdet kommer att skapa utrymmen där män känner sig trygga nog att dela med sig av sina ibland vidriga erfarenheter och minnen av att vara förövare. Och vi kan förstås inte sitta och vänta på att någon annan ska ordna det här, vi måste själva engagera oss.
Ett första steg är att ställa frågan: Hur fan gör vi?
Anonym man 2010-12-17 19:12:08
Det här är så väldigt, väldigt sant.
Jag har gjort fel. Jag gjorde riktigt fel utan att alls veta om det, och fick det sagt till mig långt senare, av någon nära både mig och den jag gick för nära. Insikt på insikt har följt.
Jag har något att berätta, något att prata om, men jag är rädd för att göra det. Vem respekterar en våldtäktsman (ur den utsattas synvinkel), bara för att denne såg sig som välkommen då men har kommit till insikt nu?
Ylva Westerlund 2010-12-17 19:12:56
En otroligt bra skriven artikel, tror det skulle kunna lätta på "trycket" hos många, inte bara män, att ha ett forum att skriva av sig till. Tack M H för din klokhet.
Sanna 2010-12-17 19:17:05
Jag vet inte. Men jag kommer tänka på Karl Ove Knausgård. I "Min kamp" - del 1 - skriver han i realtid om att han inte kan behärska sig mot sina barn. Han år våldsam. Sedan startar han en odyssé bakåt i tiden. Det är smärtsamt och välgörande.
Hanna 2010-12-18 12:18:19
Ja! Mycket bra skrivet. Ansvaret ligger på både män och kvinnor. Vi må gemensamt försöka hitta ett nytt sätt eftersom vi kommit till vägs ände med det gamla.
Rille 2010-12-20 01:35:51
Alltså, om jag tillåts utgå lite anektdotiskt från mig själv, så hoppas jag skribenten kan ledas in på lite andra vägar än den sterotypa synen på mannen som förövare och kvinnan som offer.
Jag har vid flertalet tillfällen blivit "utsatt" själv för dessa s.k. gråzonssituationer, dvs blivit väckt på natten/morgonen av en kvinna som med diverse handbegripliga metoder försökt att väcka mitt intresse och som även försökt lite till trots att jag yrvaket mumlat att jag vill fortsätta sova eller dylikt. I det läget har jag ett val, att fullborda eller att lite tydligare säga nej tack! Oavsett vilket det blev har jag aldrig känt mig kränkt, eller som ett offer.
Därav utgår jag från att jag får samma respons (ja/nej) när morgonlusten faller över mig. Med den utgångspunkten, skulle jag någon gång i historien när jag varit den drivande fått "ja" av någon som egentligen vill "nej", hur kan jag då känna någon skam? Jag tror svaret på varför andelen män i diskussionen är så "försvinnande" liten ligger mer åt detta håll.
Kan det vara så att sterotypen män=förövare och kvinna=offer, som matas ut dagligen i media då särskilt i feministiska kretsar, faktiskt underbygger debatterad problematik?
Lämna din kommentar