Lukta på basilikan!

Coacher, veckotidningar och psykologer alla ­älskar de mindfulness. Psykologen och ­författaren Jenny Jägerfeld är misstänksam. Illustration: Lisa Ewald

Jag sitter på vårdcentralen och bläddrar oengagerat i en vecko­tidning. Snabbt flashar rubrikerna förbi. Bihålorna värker och det är svårt att koncentrera sig på något annat än den där hårda, tryckande smärtan. Men en bild får mig att stanna upp. Den föreställer en vacker ung kvinna iklädd en orange tunika. Hennes hår är mörkt och blankt, hennes ögon drömskt slutna. Svarta ögonfransar mot kinden. Hon ser frisk ut. Skära kinder, felfri hy. I bakgrunden vitt ljus, ett spröjsat fönster, några långstjälkade blommor, kanske liljor. Hon luktar njutningsfullt på något, en liten krukväxt med gröna välvda blad. Hon luktar på en basilikaplanta.

Jorå. Basilika.

Jag förstår vad det handlar om redan innan jag hunnit läsa bildtexten: ”Tio minuter om dagen kan bota din ångest. ”Mindfulness. Eller på svenska: medveten närvaro.

Egentligen är det väl inget konstigt med den här bilden. Inget jag inte sett förut. Ändå är det något i den som provocerar mig så. Varför? Kan det vara basilikan? tänker jag när jag äntligen får komma in till den stressade husläkaren. Han ber om ursäkt för att han är sen. Han har precis varit på ett frukostseminarium med några av sina kollegor. Om mindfulness. Tänka sig. Vilket sammanträffande. Det var intressant, säger han. Tankeväckande. Att stanna upp en stund så här i vardagen. Men nu måste han skynda sig. Det är många som väntar. Gapa!

När jag kommer hem googlar jag på mindfulness. Jag får tretton­ miljoner träffar. Och bilder. Mängder av bilder på vattenfall, stränder och blånande horisonter. Bilder på daggdroppar i extrem närbild, fantasieggande molnformationer upplysta underifrån och vitklädda kvinnor som ser så harmoniska ut att man undrar om de blivit lobotomerade. Medan bihålorna molar läser jag: Längtar du efter att minska stressen, skapa goda relationer, bli effektivare och växa som människa? Vill du uppnå emotionell balans, få ökad självinsikt och stärka dina positiva känslo- och tankeprocesser?

Frågorna är så retoriska att det blir löjligt. Nej. Jag längtar efter att öka stressen, förstöra mina relationer, bli ineffektiv och krympa som människa.

De flesta sidorna kommer just från veckotidningar eller coach­sajter. Livscoacher. Diplomerade coacher. Certifierade coacher. Titlar som betyder, ja vadå? Ordet ”coach” får inte längre människor att tänka på de där amerikanska baseballtränarna man såg i college­filmer. Det har i stället blivit en titel för alla de som jobbar med människors personliga utveckling, inte sällan med mindfulness som det främsta, mest glimrande redskapet i verktygslådan. Och inte sällan med bara några veckors utbildning i bagaget.

Mindfulness har blivit tvåtusentalets kanske allra mest populära psykoterapeutiska metod. Everybody loves it. Mina praktiserande psykologkollegor och de karismatiska coacherna på den new age-inspirerade självhjälpssidan. Den förstnämnda gruppen gör det enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad gäller den andra gruppen är jag mindre säker. Visst kan coacherna vara kompetenta människor med adekvata kunskaper inom området psykisk hälsa, men inte sällan drar de alltför stora växlar på vad som har funkat för just dem och upphöjer detta till allmän lag.

Mindfulness handlar om sinnesnärvaro, att vara medvetet när­varande i nuet. Att inte älta det förgångna eller oroa sig för framtiden. I grunden är medveten närvaro en meditationsform med ursprung i zenbuddismen. Enkelt beskrivet går metoden ut på att observera sina tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser och acceptera dem, utan att döma eller värdera. I förlängningen kan det hjälpa oss att styra hur vi vill reagera på det vi upplever. Den medvetna närvaron sägs kunna leda till att vi kommer i kontakt med oss själva, men också med de människor och den värld som omger oss.

Även om mindfulness har sitt ursprung i zenbuddismen så är de zenbuddistiska tankegångarna oftast långt borta i coachernas vardagsanvändning av metoden. Tankar kring satori (intuitiv förståelse) och koan (en slags paradoxala gåtor) är i regel från­varande. Mindfulness torde vara vår tids största icke-religiösa rörelse, även om en märklig pseudoandlighet svävar över den. Det handlar om inre frid. Bara så andlig att svennebanan fortfarande tycker att det är okej. Inte jobbigt religiös, utan lite lagom inspirerande.

Mindfulness sägs inte bara kunna minska stress, oro och ångest. Den ska med fördel kunna användas av de som lider av tinnitus, utbrändhet, ilska, fibromyalgi, cancer, överdrivet ältande, missbruk, sömnstörningar, ätstörningar och psoriasis. Metoden ska även kunna förbättra kroppens immunförsvar och förmåga att självläka och ger också goda resultat vid smärtproblematik. Det är inte utan att de där otroligt diversifierade åkommorna som mindfulness sägs kunna lindra får en att tänka på forna tiders universalmedel. Sådana där medel som gårdfarihandlarna försökte kränga och som sades hjälpa lika bra mot håravfall som mot lungsot.

I den urvattnade veckotidnings- eller coachvarianten – Lukta på basilikan! Känn det varma löddret mot händerna när du diskar! Öppna ett fönster, upplev brisen! – är metoden ofta märkligt urlakad till något som mest liknar sunt förnuft. Och trots de häpnadsväckande lama truismerna verkar det gå alldeles utmärkt att sälja konceptet som frukostseminarium till ett landsting som verkligen borde använda pengarna bättre.

Men okej. Kanske är det mindfulness jag bör ägna mig åt, nu när läkaren inte skrev ut någon antibiotika. Jag sprayar några puffar i näsborrarna med min kortisonspray och koncentrerar mig på smärtan. Det värker under ögonen, det trycker ner mot kinderna och upp som ett ”T” ovanför näsan. Det pulserar. Men jag mådde liksom bättre nyss när jag tänkte på något annat. Och hur fan ska jag kunna lukta på basilikan med bihålorna fulla av var?

Alla psykoterapeutiska metoder har sina kritiker. Psykoanalysen­, psykodynamiken och till och med den så populära kognitiva beteendeterapin. Men inte mindfulness. Där hörs bara de nyfrälstas lovord.

Varför? Kanske är det svårt att kritisera en metod som förespråkar att man ska befinna sig i nuet med sina barn? Kanske vill man inte framstå som någon som inte hänger med? Jag vet inte, men bristen på kritik gör mig illa till mods. Lobotomi var också väldigt populärt en gång i tiden, Egas Moniz som utvecklade metoden fick ju till och med nobelpriset. Jag menar inte att mindfulness ska likställas med lobotomi – även om lobotomi intressant nog också användes för att lindra ångest och oro. Jag menar bara att det är farligt med en teknik som inte problematiseras.

De senaste åren har det forskats alltmer om mindfulness. Även om många studier visar positiva resultat så finns det andra studier som tyder på att mindfulness kan få vissa grupper att må sämre, till exempel deprimerade människor vars nedstämdhet är djup och varaktig. Att tro och propagera för att en flerårig ångest- eller depressionsproblematik kan botas genom tio minuters mindfulness­övningar om dagen är i bästa fall naivt, i värsta fall en medveten lögn. Hållbar psykisk hälsa är inget som går att fixa på en kafferast, det är ett långvarigt arbete.

En del av den medvetna närvaron handlar om acceptans. Acceptans kan egentligen sammanfattas i den gamla sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Acceptans handlar alltså om att acceptera känslor och tankar kring tillstånd som man inte kan förändra (till exempel en bi­håleinflammation eller kanske cancer). Ett mycket stort problem är att tekniken – feltolkad av en ”certifierad livscoach” på ett landstingsfinansierat frukostseminarium – kan få människor att försöka acceptera känslor och tankar kring situationer som ska uppröra,eftersom de helt enkelt är fel. Som en osund kärleks­relation, där partnern behandlar en på ett nedlåtande eller kränkande vis. Eller en orimlig arbetssituation, till exempel en underbemannad vårdavdelning inom landstinget där arbets­belastningen är så hög att arbetet främst består i att släcka bränder och där lönen är så låg att en undersköterskas hela månadslön är lägre än vad en coach kan dra in på en förmiddag.

Det finns få saker som är så effektiva för att knuffa en människa mot utbrändhetens rand som att ge henne maximalt ansvar (till exempel för människor, liv och död) samtidigt som hon har minimala möjligheter att påverka sin situation.

Risken ligger alltså i att problem individualiseras, att ansvaret för frustration eller ilska läggs på individen, när problemet i själva verket ligger i ett osunt system, i själva strukturen.

Ilska väcks i regel hos en individ när vi upplever att någon passerat en för oss viktig gräns. Ilskan fyller en funktion. Den kan ge oss kraft och mod att reagera och försöka göra något åt saken. Det är viktigt att inte göra en känsla av att vara utarbetad eller kränkt i sin relation till en individuell historia, för det är inte det. Det är inte en person som upplever detta, utan många. Och i regel är detta ­människor med få privilegier, till exempel kvinnor, invandrare, unga, lågutbildade, lågavlönade och arbetslösa. Rätt använd tror jag faktiskt att mindfulness kan vara en verksam metod. Fel använd är risken stor att en överarbetad undersköterska klandrar sig själv för att hon befinner sig på gränsen till utbrändhet.

Det känns som om hela huvudet är fullt av var och trots att jag verkligen försöker att vara mindful och acceptera det hela inser jag att jag kommer att behöva ställa in morgondagens terapiklienter. Medan jag letar rätt på deras telefonnummer slås jag av en tanke. Den har simmat runt i de grumligare delarna av mitt medvetande i flera år, men först nu förmår jag formulera den klart. På samma sätt som ett felaktigt utövande av mindfulness skulle kunna leda till att problem individualiseras så skulle en terapi kunna göra det. Och när vi ­individualiserar ett problem är det upp till individen att ta sig an det. Men om det är ett strukturellt problem, som ett ojämlikt samhälle, så är det omöjligt för en enskild individ att förändra. Terapi kan fungera som en ventil, en plats att tala ut på, visst, men problemen kvarstår.

I serien Mad Men illustreras detta i Betty Drapers psykoanalys. Hon lever i en ojämlik relation i ett ojämlikt samhälle och hon längtar efter frihet och oberoende. Visst tycker hon kanske att det är skönt att prata av sig, men analysen förändrar ingenting i grunden. Den fiktiva Betty Draper var inte den enda som längtade efter oberoende på 1950- och 60-talet. Den önskan delade hon med tusentals andra verkliga kvinnor.

Givetvis kan terapi också ge en människa stöd i att bryta upp från en relation, stärka henne så att hon själv kan göra en förändring och försäkra henne om att hennes tankar är rimliga och bra. Men det är intressant att en mängd människor förmodligen går i terapi för ett problem som egentligen ligger på strukturell nivå. Sitter jag kanske själv och sätter plåster på en enskild människas psykiska lidande medan hon fortfarande ständigt åsamkas nya sår eftersom hon befinner sig i ett sjukt system? Det personliga är politiskt. Kanske saknas det ett mer politiskt perspektiv på terapier.

Jag slår på radion. Den här bihålesmärtan kan inte behandlas med medveten närvaro. Den behöver behandlas med frånvaro. ­Distraktion. Och det är som om det vore uppgjort! På P1 får jag höra om en ny avhandling av Katarina Gospish. Hon har ­undersökt hur männi­skors beslutsförmåga påverkas under inflytande av vissa ­läkemedel. Om man tar det lugnande och ångestdämpande läkemedlet Oxa­zepam visar det sig till exempel att man accepterar orättvisor i högre utsträckning än om man inte tagit läkemedlet. Personen är fortfarande helt medveten om att en orättvisa begåtts, upplevelsen av orättvisa förändras inte, men den accepteras utan protester.

Det här är ju mindfulness, tänker jag. Det här är den felaktiga, urlakade, quickfix-användningen av mindfulness i dess kemiska form!
Det är inte utan att jag blir lite konspiratorisk. Upprörs inte! Bli inte arg, inte ledsen, inte oroad. Lukta på basilikan i stället med dina varindränkta näshålor. Acceptera situationen. Ifrågasätt inte, men om du nu ska ifrågasätta något så ifrågasätt dig själv. Det är upp till dig, baby, du måste bara hitta den rätta mindfulla approachen!

Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare.